Weblog of Tor Rauden Källstigen

Postcard of Pyongyang Gymnasium, 1978.

19 Mar 2013 / 12 notes

Held a lecture on cotton twill pants & others at Berghs in Stockholm yesterday.

Photo by Jonas Eltes.

15 Aug 2012

ntljk:

Sound bite of the week: Tor went to North Korea & recorded their “goodnight song” - 11 pm, Pyongyang.

(via culturecowboy)

13 Aug 2012 / 27 notes

Om Noko Jeans och filmen Maneuvers in the Dark (via nokojeans.com)

This wall of text in the language of Great Britain.

Noko Jeans första steg togs sommaren 2007 då vi, det vill säga Jacob Åström, Jakob Ohlsson och Tor Rauden Källstigen, snubblade över en nordkoreansk hemsida som gjorde reklam för nordkoreanska exportprodukter. Vid tillfället var den yngsta av oss 21 år gammal, den äldsta 23. Man skulle kunna säga att vi var barn, eller åtminstone snorungar.

Nordkorea var vid den här tidpunkten något av en fantasivärd för oss. Vi kände till militärparaderna och förtrycket. Liksom landets återkommande vapenskrammel. Men där tog kunskaperna slut. Vi kände Nordkorea genom den serietidningskarikerade mediabild som rutinmässigt återkommer både i svensk och internationell media — oavsett om det som ska rapporteras om är att Den Käre Ledaren har slagit alla hole in one under sin golfrunda, eller att en missiluppskjutning står på tapeten.

Just därför blev vi nyfikna av hemsidan. Var de verkligen intresserade av att kommunicera med omvärlden? Var e-mailadressen som de stoltserade med överhuvudtaget bemannad? Att landets politik och kultur så dramatiskt skiljer sig från Sverige eggade på vår nyfikenhet ytterligare.

Det var då vi skickade det, av oss, så ofta mytologiserade första mailet till Nordkorea. Vi hoppades inte på att få svar, trodde inte ens att vi skulle få det. Men. Det fick vi.

°

Exakt vad som hände efter detta är en alldeles för lång historia för att summera i en bloggpost eller ett fint filmklipp. Oavsett blev det i alla fall startskottet för projektet som, först långt senare, blev känt som Noko Jeans. Det blev projektet som vände våra liv upp och ned. Men det var först tre år senare det resulterade i en produkt, en mediahype och ett omdiskuterat företag. Någon gång kommer vi att försöka berätta hela den ocensurerade berättelsen. Men inte än, av hänsyn till det rådande politiska tillståndet.

Från det första mailet tog det ungefär ett år innan vi träffat rätt inom den förvirrande och klaustrofobiska nordkoreanska hierarkin. Vi blev inbjudna till landet. Fram tills dess hade vi enbart mött representanter för Nordkorea i Sverige; ambassadörer, ekonomiska- och politiska attachéer som skickats hit för att se efter landets intressen i Sverige. Vi hade även träffat representanter för svenska myndigheter och Svenskt Näringsliv (som har ett okänt, men väletablerat samarbetsprogram med Nordkorea). Samtliga tjänstemän mötte oss med ett unisont hånskratt. Noko Jeans var omöjligt eftersom att Nordkorea är världens mest isolerade — och jeanshatande – land. Vi gjorde bäst i att stanna hemma.

Trots detta stod vi, exakt ett år efter det där första trevande kontaktförsöket, på tågstationen i Beijing på väg mot Pyongyang. Ett privilegium som är väldigt få förunnade, bortom extremt övervakade journalistbesök eller strikt reglerade turistresor.

På grund av säkerhetssituationen i landet, och eftersom att vi respekterar våra koreanska vänner och deras fysiska säkerhet, kommer vi inte kunna avslöja alla detaljer kring vår första visit. I filmen om Noko Jeans finns inga bilder med från den första resan, och vi har medvetet aldrig visat ansiktet på någon av de vi lärde känna på plats, eftersom att det helt enkelt inte är säkert.

Resan vände fullständigt upp och ned på vår inrutade bild av Nordkorea. Genom en tjock smet av militärparader och Juche-ideologi tonade riktiga människor fram. Två veckor efter att vi satt oss på nattåget mot Pyongyang var vi helt andra människor. Och “Noko Jeans” – alltså vår metod för att ta oss in i landet och bibehålla kontakt – fick en mycket djupare innebörd än vad vi någonsin förväntat oss.

Ett och ett halvt år senare har vi tillbringat totalt ett par veckor på fabriken där vi tillverkar jeansen. I förhandlingar, i evighetslånga diskussioner om transport, logistik och distribution. Vi har besökt landet vid två tillfällen (och varit med under byxornas första produktionsdag — vilket dessvärre är bortklippt i dokumentärfilmen). Vi har även tillåtit två dokumentärfilmare att följa med oss in i Nordkorea mot att vi får tillgång till allt material, och att vi får sista ordet kring om och hur nordkoreaner visas i filmen (igen, på grund av säkerhetsfrågan).

°

Tre år efter att vi skickat första mailet går vi genom den kalla decembernatten och skyndar genom duggregnet från PUB till en krog i Stockholm för att fira vår lansering. Vi har precis överlevt en mediacirkus som överträffat våra vildaste mardrömmar vad gäller intensitet. Mediauppbådet sträcker sig bokstavligen från Tokyo till San Francisco och vi får uttala oss eller stå till svars i både Vice Fashion och Foreign Policy Magazine. Vi firar. Och vi ser positivt på framtiden. Tankarna går: tänk om vi faktiskt kan bygga ett vinstdrivande företag som gör gott? Tänk om vi kan axla rollen som det första företaget som öppet arbetar med Nordkorea med den, av politiska skäl outtalade, idén att vårt relationsbyggande bidrar till att öppna upp landet.

24 timmar senare kollapsar Noko Jeans.

PUB slänger ut oss med förevändningen att de inte vill associeras med en “politisk fråga”. De kineser som sytt deras övriga klädmärken diskuteras inte. Vår nordkoreanska kontakt i Sverige vill ha till ett brådskande möte för att “diskutera Noko Jeans framtid”. Vi förstår direkt vad mötet gäller. Mediauppbådet har blivit för mycket, och de futtiga 1100 jeans som projektet resulterat i får nu nordkoreanska utrikesdepartementet att trycka på stopp-knappen.

Sex månader senare försöker vi fortfarande förhandla för att få till ett officiellt kontrakt som garanterar vår rätt att fortsätta tillverka den här politiska brännfrågan i Pyongyang.

Men det är lönlöst. De skriver aldrig under det.

Produktionen stoppas. Och butikerna är livrädda för att köpa in våra jeans.

Det vansinniga, världsunika och högst kontroversiella projektet Noko Jeans resulterar i de första jeansen från Nordkorea, men det blir också de sista. Åtminstone för en lång tid framöver.

°

I efterhand är det lätt att inse att Noko Jeans redan från början var en paradox. Vi ville ha transparens i vårt företagande, vi ville berätta historier om det andra Nordkorea — bortom militärparaderna. Vi ville göra detta eftersom att vi fortfarande är fullständigt övertygade om att det är bättre att samarbeta med Nordkorea än att bojkotta, isolera och behålla landets förödande och halvt sekel långa status quo.

Handel med diktaturer är ingenting som bör göras lättvindigt eller oöverlagt. Och utrikespolitik — oavsett om det är ett företag eller en regering som är utövare — är extremt komplicerat. Vi känner till många företag som skulle göra världen en stor tjänst om de likviderades omgående. Men Noko Jeans är inte ett av dem. Nordkorea är ett land med 24 miljoner invånare, men där knappt ett tusental utlänningar reser in i landet varje år. Ökade kontaktytor med omvärlden är därför ovärderligt, och i fallet Nordkorea är det varken en unik eller kontroversiell ståndpunkt, dessutom sker det redan idag såväl under radarn som sanktionerat av regimen.

Jeansen var första kapitlet av den här historien. Filmen återberättar små fragment av vår resa. På grund av våra hårda krav på säkerhet, så skildrar den inte kontakten med våra vänner i Nordkorea. Vänner som vi fortfarande har kontakt med.

Vi är glada att Noko Jeans lyfte komplexa frågor om politik och handel — och om modeindustrins generella tillstånd. Vi kommer fortsätta röra om i grytan och jobba med sådana frågeställningar. Fortsättningsvis något klokare och aningen äldre – men med exakt samma passion.

Tack för de här åren,
Jacob, Jakob och Tor

14 May 2012 / 2 notes

Pyongyang’s Mansudae Residential Complex shown in this official North Korean video released this spring.

The soundtrack is “Night of Pyongyang” by Pochonbo Electronic Ensemble. One of few non political songs written by the group.

10 May 2012 / 2 notes

Screen shot from (North) Korean Central TV.

14 Mar 2012 / 2 notes

I got interviewed on BBC News on how to do things in North Korea. The article is kind of narrow and focused only on the business environment of the country, but a bunch of clever people are interviewed — including Choson Exchange.

17 Feb 2012

Korea Central TV. Testcard on air last week.

27 Dec 2011 / 14 notes

The Recent Events In North Korea — 15 Articles Worth Reading

Changgwang Street, Pyongyang, North Korea. Summer of 2009.

You’re most likely aware of the news of Kim Jong Il’s death. But what’s more than the usual videos of mourning people and lulzable anecdotes?

I’ve collected the most interesting articles published since the historical announcement this Monday. References following in reversed chronological order, as below.

The New Yorker, December 22.
Political policies that starves people.

Sino NK, December 22.
Declassified CIA documents covering the power transition from KIS to KJI.

Anonymous, 4chan/b, December 21.